Helamma, delamma eller ge ersättning?

Ja, jag har ju gjort alla tre. Så jag tänkte skriva lite om mina upplevelser av detta. Detta är inget som stämmer för alla med andra ord och många har säkerligen andra upplevelser. Jag har suttit länge och övervägt om jag ska skriva det här eller inte, för de är fortfarande väldigt känsloladdat för mig men kanske kan de som med de flesta andra jobbiga inläggen som jag skriver hjälpa någon annan på vägen..

Helamma för mig var bra i början, fick aldrig blåsor eller sår t.ex. utan allting fungerade smärtfritt från dag ett. Sen kom överproduktionen, eftersom vi lyssnade på BB som sa att man INTE ska ge napp innan bebis är 2 veckor för att inte förstöra amningen. Sophia har och är väldigt snuttig fortfarande så är de ju inte så konstigt att överproduktionen kom som ett brev på posten. Efter lite googling och jag hittade amningshjälpens hemsida (tack!) lyckades jag med blockamning en period få ner produktionen så vi kunde börja amma som vanligt igen. Men då vart Sophia istället inte mätt på kvällarna, trots mina försök att få upp produktionen igen, hon ville amma från 17-18 konstant till 22 innan hon äntligen somnade för natten. Trots den långa amningsperioden sov hon max 4 timmar, så vi började ge ersättning på kvällarna för att hon skulle bli mätt och jag skulle kunna få lite avlastning.

Här började vi alltså delamma, så på kvällarna fick hon ersättning i flaska, vilket fungerade bra ett par veckor. Men sen vet jag inte riktigt vad som hände, hon slutade sova och åt konstant, det fanns gott om mjölk i brösten och så, men hon vägrade helt plötsligt nappen och accepterade inte att vara hos S längre heller utan satt klistrad vid mig dygnet runt i princip. Annars gallskrek hon. Så här sov jag inte längre än 30 minuter i sträck på flera dygn. Jag mådde sämre och sämre för varje dag som gick, Sophia sov aldrig, ammade konstant trots att hon fick flaskan på kvällarna och vart helt enkelt aldrig nöjd, de här pågick i kanske 2 veckors tid. Sen bröt jag ihop, fick en panikattack och vart apatisk efteråt. De finns mer kring de här men de var amning de skulle handla om nu, så jag fokuserar på det. Här bestämde vi att vi skulle ge ersättning ett mål på natten också och ta henne varannan natt för att jag skulle få sova lite mer. Det fungerade i ungefär 1½ vecka innan första tecknen på tuttförvirring kom, vilket jag inte förstod då, utan de dröjde en halv vecka till innan hon började totalvägra amningen och enbart ville ha flaskan. Innan tuttförvirringen började så fick jag dessutom svamp i brösten och Sophia hade torsk så då vart de ännu mer på flaska för att låta de läka ut lite, men då pumpade jag under tiden så hon fick bröstmjölk då i alla fall. Såhär i efterhand har jag fått höra av flera andra (OBS! Inte BVC!) att mam’s flaskor inte är speciellt bra om man vill amma och ge flaska utan de är Dr Brown’s eller Medelas flaskor man ska ha isf. Hade vi fått veta det då, så kanske vi hade kunnat fortsätta amma, vilket jag väldigt gärna velat. Men men..

Efter att ha kämpat i ett par dagar med att få henne att amma på dagtid igen, gav jag helt enkelt upp, jag kände inte att jag orkade med att ha ett hysteriskt ledset barn som gallskrek sig blå varje gång de var dags för mat. Sjukt tråkigt, men eftersom Sophia blåvägrade ta bröstet till slut hur länge jag än satt med henne och försökte få henne att ta det var de bara sluta med amningen. Så nu ger vi alltså bara ersättning, de är och var sjukt tråkigt samt jobbigt att sluta med amningen, inte den fysiska biten, den gick bra. Men den psykiska, jag ville ju egentligen amma och de hade fungerat så bra tills jag bröt ihop av sömnbrist och annat. Så jag har haft enorma problem med den biten, även om de nu var Sophia som tog beslutet, så var de ändå himla jobbigt. Jag får fortfarande skuldkänslor och känner att jag borde kämpat lite till och inte gett henne flaskan på nätterna utan bara insett att jag inte får sova, att de var bara glömma liksom. Men samtidigt, hur hade jag mått i det långa loppet då? Jag hade ju knappast kunnat se tillbaka med glädje på den tiden som varit, de har jag svårt att göra nu och de hade garanterat varit värre om vi fortsatt amma.

Så vad kan jag säga då? BVC har varit både bra och dåliga i det här avseendet. De har varit väldigt stöttande, men de har gett absolut NOLL information om flaskmatning. Inget om vilka flaskor som är bäst vid delamning eller hur man minimerar tuttförvirringen. Mest stöd har jag absolut haft av S, jag är så himla glad att han alltid finns där och stöttar oavsett vad som händer håller han min hand.

Så ja, de var vår långa amningshistoria. Jag hoppas att eran blir mer positiv eller åtminstone så som ni tänkt er. Jag är mest glad över att jag inte var inställd till 100% på att amma innan, utan såg det som att fungerar de så fungerar det. Jobbigt har det varit men nu är vi på andra sidan och glada över att flaskan fungerar, hon följer sin kurva och är en nöjd och glad tjej (för de mesta iaf! 😉 )

Snabb uppdatering

Hej.. Lillan ligger i soffan bredvid mig och susar sött just nu, så jag tänkte skriva lite snabbt och berätta vad som hänt senaste veckorna..

Jag har funderat mycket över om hur öppen jag ska vara kring det här men som alltid kom jag fram till att jag behöver skriva av mig och kanske kan jag hjälpa någon annan att må lite bättre i bebisbubblan. De kommer mer inlägg senare men så ni vet varför de är så tyst här, jag har fått en mildare förlossningsdepression och i samband med det började vi flaskmata på kvällar/nätter för att jag skulle kunna få sova ut lite mer eftersom sömnbristen påverkade mig alldeles för mycket negativt. I samband med det fick Sophia torsk och jag fick svamp och nu har amningen såklart börjat strula med och hon vägrar att ta bröstet utan vill bara ha flaska.

Så att så ligger det till, utöver det här så har vi en katt som vi tyvärr måste ta bort och en del annat som strular. Så de är helt enkelt lite mycket just nu, men jag lovar att återkomma så snart vi är på bättringsvägen. Så bebisbubblan är inte alltid en dans på rosor för er som tror det.. Det kan till och med vara raka motsatsen..

Hoppas ni har de bättre än oss. Stor kram!

Sömnbrist och magont

Ja, som rubriken säger är de ett stående koncept här hemma just nu. Inatt blev det inte mycket sömn, mest skrik och magont.
Sjukt jobbigt för hela lilla familjen här hemma. S kom hem från jobbet till mig idag.

Jag får sån himla ångest när det blir såna här nätter, inget jag gör hjälper vår tjej mer än att ge bröstet och de är också negativt i det långa loppet eftersom hon sväljer massor med luft när mjölken bara sprutar. Vilket leder till mer gaser (trots att vi rapar) som leder till mer magont.

Jag blir helt förtvivlad och vet inte vad jag ska ta mig till när de blir såhär, så jag bryter ihop av enorma skuldkänslor och panikångest. Så de senaste nätterna och dagarna har bestått av både en och flera gråtattacker.. Det är hemskt att känna och veta att jag inte kan göra något åt hennes magont utan att jag och min överproduktion snarare är en del av problemen…

Men nu har vi pratat med bvc och vi kämpar på med blockamninge/pumpningen och hoppas det ger resultat. Har även inhandlat flera pysventiler, sempers magdroppar och ersättning för att avlasta mig lite på kvällarna när de är riktigt jobbigt. Så nu hoppas vi att det här hjälper och vi snart får börja sova på nätterna igen annars kommer jag ge upp amningen… För att amma 30 minuter varje timma fungerar inte i längden… Framförallt hoppas jag vår lilla tjej ska slippa ha ont i magen nå mer.

Så om de är riktigt dålig uppdatering här nu så vet ni varför, vi mår inte så bra för tillfället helt enkelt. Hoppas ni mår bättre. Kram på er.

För mycket mjölk?

Som ni vet har vi haft lite problem med sömnen här hemma, det vart ju bättre för ett par nätter sen men nu har de blivit värre igen. Så igår och inatt har vi ammat varje-varannan timme, vilket lett till en väldigt trött mamma och en bebis med väldigt ont i magen.
Väldigt påfrestande för både mig och bebis minst sagt.
Så nu har jag ägnat morgonen åt att försöka googla mig fram till en lösning eller åtminstone tips och råd iaf.

Och efter mycket läsande och sökande verkar det helt enkelt som jag har för mycket mjölk. Tack för Amningshjälpen och deras hemsida! Vem visste att man kunde ha för mycket mjölk liksom?

Det som lett till att jag tror att det är såhär är dels att mjölken sprutar ut när jag börjar amma, hon hinner knappt med att svälja utan sätter ofta i halsen och hostar till. Hennes bajs har blivit grönare och grönare för varje dag som gått, tydligen ett tecken på att hon får i sig massa laktos som finns i den mjölken som kommer först och inte är lika fet som den mjölken som kommer efter en stund. Samt att hon verkar ha ont i magen, mycket gnäll och bök innan varje bajs/rap och efter amning.
Sen den enorma viktuppgången hon redan gjort också ett tecken på det här. För att citera artikeln som ligger på amningshjälpens hemsida:
”Hos barn till mammor med över- produktion av mjölk kan barnets mage bli full av mjölk innan barnet har fått i sig tillräckligt med fett. Dessa barn får ofta avföring som kan vara nästan explosiv på grund av den stora mjölkvo- lymen, likväl verkar de ofta hungriga igen kort tid efter amningen.” Det stämmer in till 100% på vår tjej.

Så från idag börjar jag blockamma! Det innebär att man inte ammar från varannat bröst som jag gjort tidigare, utan att man ammar när hon är hungrig från t.ex höger bröst i två-tre timmar, sen byter man bröst och ammar från det i två-tre timmar.

Så nu hoppas jag innerligt att det hjälper mest för att vår lilla tjej ska slippa ha ont i magen.
Det kanske låter som ett lyxproblem, men de är inte roligt alls faktiskt och jag hoppas att om fler har dessa problem och hittar mitt inlägg får hjälp av det! Jag visste inte ens att man kunde ha för mycket mjölk innan mitt googlande imorse liksom.

Ni kan väl hålla tummarna för att de hjälper för oss?