Förlossningsberättelse del 3!

Det är inte så mycket mer än själva krystskedet kvar av min förlossning nu, men jag krystade i 2 timmar så det hände en del roliga saker som jag vill minnas så därför skriver jag ner dom också. Även om de kanske inte hamnar i ordning.

Det första som hände i förlossningsrummet var att jag fick frågan om smärtlindring, epidural var ju inte på tal om så de vart lustgas och tack tack tack den person som upptäckte lustgas till smärtlindring. Här fick jag första pausen och insåg att jag faktiskt höll på att föda barn, det var på riktigt och vi skulle inte få åka hem förrän hon var ute. De satte en elektrod på bebis huvud för att hålla koll på henne under förlossningen, men under hela förlossningen var de aldrig någon risk för bebis utan hon låg helt opåverkad.

Allting vart ett stort NEJ från min sida genom hela förlossningen kan jag säga, men jag är evigt tacksam för den fantastiska personalen som var med oss hela tiden och gjorde det till en så bra upplevelse som det vart. Jag skulle inte byta ställning, inte dricka, inte bli undersökt, inte bli tagen i, jag ville mest åka hem. De enda jag ville var ha lustgas och ligga på sidan. Vad de än frågade så var de bara NEJ. Men efter övertalning så gick jag med på det mesta.

Runt 10, så kände jag att jag behövde gå på toa och kissa, mest för att de tjatade massa om att det var viktigt, minns även att vi pratade om det på föräldrakursen att en full blåsa kunde stoppa upp förloppet, så jag skulle minsann kissa för att släppa ut ungen nu. Började bli less på att ingenting hände (fast det egentligen hände massor). Så blev utsläppt ur sängen och inledd på toa för att försöka kissa, S var med mig men det minns inte jag och hade ingen koll på att han var där. Så när jag väl sitter där så får jag en värk som jag klarar av att andas igenom utan problem, men sen kommer ytterligare en värk och jag slänger mig upp och ut från toaletten och skriker nu kommer den ut! Trodde jag skulle föda på toaletten och någon måste ju ta emot bebisen så den inte hamnar i toaletten var min tanke, haha.

Men sen tog det ordentlig fart på krystvärkarna eller rättare sagt jag började ta i ordentligt efter toabesöket, så efter bara en kort stund på förlossningspallen där jag fick sitta efter toaletten, fick jag lägga mig i sängen igen, hur jag ville och jag låg på sidan och tog de sista krystvärkarna. Klockan 11.06 så kom hon ut! Med navelsträngen runt nacken och ena handen under hakan är hon född i framstupa kronbjudning. Alldeles perfekt lades hon upp på mitt bröst och S fick klippa navelsträngen.

En kort stund senare kontrollerade de mig och sydde den bristning (grad 2) jag fick innan vi fick in den berömda brickan, som jag inte riktigt förstod hypen kring, men S var mycket nöjd. Jag drack mest upp cidern och den varma chokladen, mackorna tog jag inte förrän jag varit uppe och duschat.

Jag tyckte dessutom det var mycket mycket värre att bli sydd än förlossningen i sig, dels gjorde de sjukt ont, fick till och med använda mig av lustgasen igen och sen tog det en bra stund innan bedövningen verkade medan de kikade där nere. Men de måste gjort ett riktigt bra jobb för jag har inte känt av det någonting alls faktiskt.

Så det var min förlossningsupplevelse det. Jag kan såhär ett par dagar efteråt säga, att jag alla gånger hellre gör om förlossningen än är gravid igen. För även om det var sjukt jobbigt och att de gick så himla fort samt var lite chockartat så har jag ett bra minne och är hur nöjd som helst. Det blev tusen gånger bättre än jag någonsin vågat hoppats på både med tanke på min förlossningsrädsla men också rent allmänt! Jag är himla nöjd med personalen och S var fantastisk som vanligt.

Nu vaknade precis vårt lilla hjärta här så de är väl matdags antar jag!
Kram på er!

Helt orkeslös och det här med ångest.

Alltså, urk. Magsjuka i all ära, men fy vad slut jag är fortfarande.

Det tar verkligen hårt på kroppen, vanligtvis efter magsjuka brukar jag känna mig återställd efter 1½dygn ungefär, vilket de gått nu, men jag känner mig fortfarande helt slut. Märks att bebis tar all näring och det den behöver först innan jag får mitt, vilket såklart är bra men puh, vad slut man är.

Skulle nog kunna lägga mig och sova resten av dagen utan problem om jag inte vore så jäkla hungrig och törstig konstant. Samtidigt som man inte ska småäta för mycket för de är inte bra och alla dessa råd från 100 olika håll man får.

Var lite orolig för järnvärdet också efter den här svängen, vågar inte ta mina järntabletter eftersom magen är så i obalans redan så vill jag inte förvärra det med dom, så ringde faktiskt bm idag för att höra vad de tyckte om jag behövde komma in på en extra koll innan jul eller om de gick bra att vänta till årsskiftet. De var ingen fara alls tyckte de, järnvärdet rasar inte så fort att de är någon fara för bebis och eftersom de hade gått upp med några enheter sen gången innan så skulle jag inte vara orolig, utan börja ta tabletterna igen när magen var i balans. Så de var ju skönt att höra.

Påtal om det här med oro, jag är nog en väldigt orolig person i mig själv, jag oroar mig över allt mer eller mindre. Kommer jag klara förlossningen? Blir det kejsarsnitt? Har jag gjort allt jag kan för bebis ankomst? Kommer jag bli en bra mamma? Kommer vi klara av det här? Hur ska vi lösa allt ekonomiskt? Kommer mitt barn få men för livet av vår uppfostran? Ska jag amma eller inte? Kommer jag kunna amma? Kommer jag orka ta hand om ett kolikbarn om vi får ett sånt? Hur ska jag orka utan att sova? Vi måste köpa: det och det och det och det etc. Och så kunde de fortsätta i all evighet när de var som värst.

Men jag har märkt att efter att jag gått hos Aurora och ju längre graviditeten fortskridit, desto lugnare har jag blivit. I början kunde jag få riktiga panikattacker över att vi skulle bli föräldrar och vad vi hade gett oss in på. Men de har liksom minskat och nu var det bra längesen jag hade en sån. Varför oroa sig över något man inte kan styra? Vissa saker behöver jag diskutera igenom med S innan jag kan släppa dom, men så fort vi pratat klart eller jag bara fått tänka igenom det i lugn och ro nu, så släpper jag det. För någonstans innerst inne, vet jag redan att jag & S älskar det här lilla livet inom mig och vi kommer göra allt för h*n. Bara den tanken, ger mig självförtroendet och självkänslan att veta att vi klarar allt tillsammans.

Det finns liksom ingen anledning längre att slösa energi på att ha ångest över sånt jag inte kan förändra just nu ändå. Bebis kommer komma ut, på ett eller annat sätt. Vi kommer göra vårt bästa för att vara de bästa föräldrar vi kan vara, mer än så kan man inte göra. På något sätt löser sig det mesta och det är jag säker på att det kommer göra med bebis också. Behöver vi hjälp finns det massor av kunniga människor i vår närhet att fråga och det kommer säkert komma fler på vägen.

Oj vad långt det vart. Men ja, det blir så ibland. Nu ska jag lägga mig och vila en stund igen innan jag ska peta i mig lite lunch.

Vi hörs! Kram på er!

Besök på Aurora och hemläxa.

Hej på er, har ni sovit gott? Själv är jag antagligen på jobbet nu, orkade skriva klart inlägget igår kväll men tidsinställde för att ni ska ha något att läsa! 😉

Så, jag tänkte som sagt att jag skulle berätta om besöket på Aurora, alltså mottagningen för förlossningsrädda här i Uppsala.

Det här är ytterligare ett sånt där långt och utelämnande inlägg sån i kan ju välja att sluta här eller fortsätta på egen risk.

Read more…

Hemläxa i förlossningsrädsla?

Så. Idag har jag varit på Aurora mottagningen här i Uppsala och pratat om min förlossningsrädsla. Lika mycket panik som vanligt över att åka upp till Akademiska för egen del. Hatar hatar hatar sjukhus.

Alltid lika kul de här när man berättar för någon att man är rädd för förlossningen och att man ska till aurora och så (speciellt när man tar upp det för folk som redan fött barn) så säger de (nästan) alltid, ”Ja men de kommer gå bra, de är inget att oroa sig över, bebisen måste ju komma ut på något sätt”.
Min första tanke är att skrika rakt ut, men det gör man ju inte. Min andra tanke är ungefär att de menar bara väl och så ler jag och ser glad ut och nickar artigt.
Sen kopplar jag bort och börjar tänka på alla tankar som jag faktiskt har kring förlossningen och vilka problem de ställer till för mig och hur glad jag är att jag faktiskt sökt hjälp för det, för annars hade de garanterat inte gått så bra. Vilket jag bara fick bekräftat idag att jag har rätt i.

Tänker inte utveckla det sådär jättemycket mer än att jag fick hemläxa till nästa gång. Hemläxan bestod av att läsa den här boken.

Som går att köpa både på Adlibris och Bokus. Så den har jag beställt nu, samt en cd-skiva.

 Som också går att köpa både på Adlibris och Bokus. 

Och när jag har läst boken och lyssnat på skivan ska jag skriva en lista och punkta ner vad/vilka mina skräckscenarion är kring förlossningen och så ska vi prata kring det nästa gång. Samt att jag ska få göra ett besök på förlossningen, vet inte om det blir nästa gång eller någon annan gång dock.